Visst vill vi ju alla vara så där härligt förändringsbenägna…att kunna säga att jag möter alla förändringar som kommer med ett glatt lynne och öppet sinne. Om man dessutom som jag jobbar med att leda förändringsprocesser och pratar dagligen om vikten av att både individer och företag måste kunna möta och anpassa sig till förändringar. Jag brukar hävda att jag har tränat upp mig i detta och berätta om hur skönt och bra det är kunna leda sig själv igenom jobbiga förändringar.
Men då har jag hittills inte varit med om den STORA förändringen – att min lokala mataffär stänger affären ett par dagar, flyttar om ALLT i butiken och BYTER NAMN. Inga självhjälpsböcker i världen eller kloka ord från diverse gurus i ämnet hjälper mot det faktum att mina dagliga besök i den lokala mataffären nu kommer te sig helt annorlunda ut än förut.
Det börjar med att de ska stänga ett par dagar – min första reaktion – var ska jag handla då? Sen att det finns ett par likvärdiga butiker i min omedelbara närhet spelar föga roll, jag handlar ju alltid i min butik, punkt.
Sen efter ett samtal med en upprymd medarbetare i butiken inser jag att inget i hela butiken kommer se sig likt ut efter renoveringen. ” Vi ska göra om allt” kvittrar hon som om det är det bästa som hänt. Det tycker inte jag… jag som har utvecklat en metod för hur snabbt jag kan storhandla i butiken. 10 min från start till kassarna i bilen, varje gång är förknippad med en obeskrivlig känsla av effektivitet. Hur ska det gå nu, ska JAG BEHÖVA LÄRA OM min väl utarbetade slinga i butiken, nej det går inte för sig…
Sen kanske det värsta av allt… namnbyte. Jag har handlat där i 18 år och det har alltid heta samma, nu ska man plötsligt kalla det ett stort välkänt varumärke, inte alls särskilt charmigt…
Efter några dagars stängning (och ineffektivt shoppande i andra butiker) var det så dags att besöka den NYA butiken. Jag gick in, jaha frukten först och inte mejerierna som förut, det är väl inget bra…sen köttet där osten fanns tidigare….hur ska detta sluta??? Hela butiken vimlade av vuxna personer som högljutt klagade och sa ”jag har handlat här i 20 år och nu hittar jag ingenting” avlöste varandra. Trevlig butikspersonal bemötte oss alla med ett vänligt leende och sa ”vi får nog ge det några veckor sen ska ni känna att det kommer kännas bättre, vi har fått mer yta nu och har kunnat ta in mer produkter, det är väl bra?” Det spelar väl ingen roll tänker jag, jag köper ju alltid samma varumärke på falukorv, mjölk, ost, tacosås, etc..
Här någonstans började jag reflektera över vad som faktiskt hände i mig kopplat till den här STORA och OMVÄLVANDE förändringen. Det är ju inte rimligt att känna så här och lägga så mycket negativ energi på något så tämligen banalt som en renovering i min mataffär. MEN ska man applicera lite förändringsledningstänk på det här så var det ju faktiskt kanske inte så konstigt att det blev reaktioner. Att efter 18 år göra något annorlunda kan ”kosta på”, invanda mönster kan vara svåra att bryta. Om jag dessutom inte vet hur allt kommer bli när det är klart kan det kännas ännu mer hotande och läskigt. Jag hade dessutom inte tagit reda på varför denna renovering och namnbyte skulle göras, om jag hade gjort det hade det nog varit lättare att förstå.
Så efter en stunds reflekterande har jag nu fått en välbehövlig lektion i hur det är att känna motstånd till något och vad jag kan göra själv för att komma förbi det. (till slut) Det handlar om att veta hur jag själv reagerar i sådana här typer av förändringar, låta att det är ok att tycka det är lite jobbigt men sen faktiskt göra upp med sig själv att det inte är värt för en själv att gå och gnälla utan försöka anpassa sig till det nya.
Hur gick det då? Vad tycker jag om den nya affären nu ett par veckor senare? Jättebra, jag har utarbetat en ny shoppingslinga och är nu nere på nästan 10 min per handling. Jag har testat nytt varumärke på falukorven – jättegod. Och vad smart det är att man börjar med frukten och grönsakerna, det gör att man handlar mer av de varorna för att det finns mer plats i korgen.
Slutet gott, allting gott alltså….
Artikel skriven av: Catrin Brodin
